På sistone känns det som att jag har lite för mycket på min tallrik för att jag ska kunna ta in det fullständigt och göra korrekta val. Jag väntar på att jag ska göra fel med något viktigt på grund av att jag inte haft koll på det som sker omkring mig. Igen. I torsdags råkade jag säga en massa sårande dumheter till min bästa vän utan att mena det, och även om jag bett om ursäkt håller den känslan i sig.
Snart ska jag på kort semester och hälsa på familjen, men att planera och packa inför det hamnar ju såklart också på tallriken.
Jag har genom hela mitt liv känt mig lite missanpassad, lite felinställd och lite off. Med jämna mellanrum har jag gjort försök att "bakåtkompilera" mig själv för att få fram en uppsättning regler som jag kan läsa på och förstå varför jag är som jag är. Det hade varit så skönt. Det hade varit den positiva aspekten av att bli diagnosticerad med något: så här fungerar jag, så här fungerar du, så är vi skapta och det är inget fel. Ett slags personlighetsregler, så man vet var gränserna går och inte går. Så man känner sig mindre fel.
En bok med den inte helt förtroendeingivande titeln "Älska dig själv" hamnade på mitt skrivbord på jobbet igår. Där står det om ett begrepp som jag aldrig hört talas om förut: att vara "särskilt sensitiv". Jag har inte stort mer än ögnat igenom boken, och det med en blandning av skepsis och fascination. Är det mumbo-jumbo eller ligger det något i detta? Jag kan inte bestämma mig.
Boken argumenterar för att det finns två olika grundläggande karaktärer hos människor, de som tillhör normen och de som är extra känsliga. Ungefär var femte människa ska i så fall vara "sensitiv", och skillnaderna mellan de här grupperna är större än den andra stora indelningen man brukar göra, mellan män och kvinnor. Utom fysiskt då, får man anta.
Att vara sensitiv innebär en massa olika saker. Jag tror det liknades vid att ha mer finkänsliga antenner ut mot världen, och därmed på gott och ont uppleva saker djupare än de flesta andra. Mindre stabil, mer inlevelsefull. Mindre välanpassad i vårt samhällsklimat.
Det jag reagerade på var så klart de beskrivningar som passade bra in på mig: Begränsad energi, går ofta undan själv, konflikträdd, empatisk, färgas av andras åsikter, blir ofta inspirerad men energin räcker inte hela vägen, påverkas mycket av för lite sömn, lätt över- och understimulerad, får ofta dåligt samvete osv. Sedan fanns det också några oklara, som att påverkas starkt av bra musik, känna stor glädje av att hjälpa andra... Gör inte alla normalt funtade männiksor det? Samt några definitiva nej, som att störas av starkt ljud, ljus eller dofter.
Vet som sagt inte vad jag ska tro. Det låter vettigt men luktar flummigt. Jag får väl nöja mig med att komma ihåg att det här begreppet finns och grubbla vidare. Och kanske verkligen läsa boken någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar